Lycklig som lever
Illa berörd av allt som händer.
"En olycka kommer sällan ensam"
Det känns som att jag känner igen det.
Ibland blir jag lite deppig, men jag försöker fokusera på det som är bra och positvt. Det finns så mycket som är underbart i välrlden.
Men samtidigt så är det svårt att inte repitera senaste mötet med Tobbe i skallen. Det var så himla kul att ses och surra och skratt åt att han blev helt upptagen av att jag fått barn så han missade bänken han skulle sätta sig på, och i stället flög baklänges på marken.
Sen är det ju så med mig att jag blir väldigt påverkad av allt och mitt sätt att bearbeta är väl kanske just att tänka igenom minnen.
När jag tänker på att 6 stycken jag varit vän med och umgåts flitigt med (framförallt under högstadiet och gymnasiet) + ett antal fler bekanta nu är döda så får jag en stark känsla av att jag fan ska vara jävligt lycklig över att fortfarande leva.
Det känns så overkligt att det i stort sätt varje år är någon vän som ska dö "i förtid".. och självklart blir jag alltid lika påmind om att visa tacksamhet och kärlek till de jag älskar och betytt/betyder något. För är det något jag har lärt mig genom åren så är det att man aldrig vet när sista mötet är.
Jag är i alla fall tacksam för det fina sista mötet jag fick nu i detta fallet. För jag vet att när endel andra vänner har dött så har jag varit ledsen över att vi aldrig hann med "der där fikat".
*
"En olycka kommer sällan ensam"
Det känns som att jag känner igen det.
Ibland blir jag lite deppig, men jag försöker fokusera på det som är bra och positvt. Det finns så mycket som är underbart i välrlden.
Men samtidigt så är det svårt att inte repitera senaste mötet med Tobbe i skallen. Det var så himla kul att ses och surra och skratt åt att han blev helt upptagen av att jag fått barn så han missade bänken han skulle sätta sig på, och i stället flög baklänges på marken.
Sen är det ju så med mig att jag blir väldigt påverkad av allt och mitt sätt att bearbeta är väl kanske just att tänka igenom minnen.
När jag tänker på att 6 stycken jag varit vän med och umgåts flitigt med (framförallt under högstadiet och gymnasiet) + ett antal fler bekanta nu är döda så får jag en stark känsla av att jag fan ska vara jävligt lycklig över att fortfarande leva.
Det känns så overkligt att det i stort sätt varje år är någon vän som ska dö "i förtid".. och självklart blir jag alltid lika påmind om att visa tacksamhet och kärlek till de jag älskar och betytt/betyder något. För är det något jag har lärt mig genom åren så är det att man aldrig vet när sista mötet är.
Jag är i alla fall tacksam för det fina sista mötet jag fick nu i detta fallet. För jag vet att när endel andra vänner har dött så har jag varit ledsen över att vi aldrig hann med "der där fikat".
*
Kommentarer
Trackback
