Liivligt - om Liv

Hur kommer det sig att männsikor gärna "tävlar i vem som har det värst"?

Jag har ganska svårt för det, jag menar, hur kan den enas olycka/svårigheter vara värre än den andres. Vi har alla olika liv och olika erfarenheter så det är ju i princip OMÖJLIGT att jämföra oss med varandra på det viset. Men varför envisas folk med att göra det?

Eller är det bara så att man inte ska tillåtas ha det svårt/jobbigt om man inte har ett "RIKTIGT" problem? Alltså ett problem som ALLA skulle må dåligt av tex att man blivit våldtagen, blivit sexuellt utnyttjad som barn, Haft knarkande föräldrar som misshandlat en som barn, ha cancer eller kanske till och med HIV...
Eller får vi inte må dåligt så länge någon annan har det värre?

I sånnt fall är det ju inte konstigt att vi blir deprimerade. Kanske är det så att JUST DET är en av orsakerna varför vi blir allt med deprimerade. - Vi tillåts inte må dåligt och prata om det.
(Förutom om vi går till en terapeute)

Det finns alltid någon där som mår sämre. Någon stackare som har det värre.

Men vad gör det mig? Eller vad gör det den enskilde individen. Det är ju våra egna liv vi lever inte den där stackarens.

När någon med en nyfödd bebis har det jätte jobbigt om nätterna så får hon höra "Det där är ju inget! Du ska bara veta hur jag har det som har en 3 åring"

Jag vet när jag blev deprimerad för flera år sen. Då fick jag höra av min dåvarande kille som var turkisk

"Hur kan du sitta och säga att du är deprimerad, du som alltid har haft det så bra. Du har rika föräldrar som älskar dig, du har vuxit upp i Sverige, i trygghet och alltid haft Mat på bordet, läkarvård som är nästan gratis.. Du har aldrig behövt oro dig för något!... Tänk hur jag har haft det, vi var så fattiga att vi ibland inte ens hade pengar till gasen till spisen så vi fick sätta oss och göra eld ute på gården och laga mat på!"

"okej, så jag ska inte vara deprimerad för att du växte upp fattigt?"

Och vad vet vi egentligen om varandras liv och historia? -Inget mer än vad vi väljer att berätta.

Ibland tänker jag att det där orden vi, åtminstånde, på 70-, 80 & början av 90-talet fick höra "Tänk på barnen i afrika" kan ha en betydande roll. För DE hade det minsann ALLTID värre än oss. Oavsett vad det än var.

Den frasen sammanfattar hela det synsättet ganska bra.

Och varför skulle de må bättre för att jag åt upp hela tallriken med leverbiff?
Fattar det fortfarande inte.
Tänk på det innan du börjar jämföra nästa gång.



Enligt mig behöver man inte någon "anledning" för att må dåligt. Ibland gör man det bara och då behöver man ens nära och kära.

*