Liivligt - om Liv

Den här jävla skit sjukdomen som finns i vår familj just nu är så fruktansvärt ångestladdad. Bröstet gör ont.
Jag försöker muntra upp mig själv genom att läsa poesi, men tankarna dras tillbaka till cancern, diagnosen, smärtan, kärleken, familjen, lyckan, olyckan. Och det gör faktiskt ont.

Det är tungt att ha smärta i sig själv, men när man dessutom ser smärta i alla sina familjemedlemmar så blir det extra tungt. Alla är ledsna, människor som inte redan vet får veta, alla bryter ihop. Alla har ont. Det syns inte bara i ögonen, det syns i linjerna, kroppsspråket, hållningen, frånvaron, närvaron.
Jag försöker tänka att det ska gå bra, att det är möjligt. Men sen när jag tittar på Ralf som kramar mig och som undrar vad som kommer från sin mammas ögon så ser jag att han inte är rädd. Han är inte ledsen. Han är skonad från att förstå hur hemskt allt detta är. Och då kommer rädslan igen. Tänk om Ralf inte får lära känna henne. Tänk om Ralf inte får höra hennes skratt, kloka ord och starka sångröst.

Fy fan va det här är hemskt.

♥