Liivligt - om Liv

Få inte en ångest-attack på ett tåg när du delar kupé med 5 andra okända människor. Det blir bara jobbigare.

Jag fick en sån där extremt olustig kännsla i kroppen i förrgår, att det var värre med min moster än vad hon och läkarna trodde, efter att jag lagt i hop pusselbitarna från hennes puls (ayurvedisk-puls), tunga och hennes energier som jag tidigare på dagen känt och sett och min magkänsla. Jag blev liksom övertygad. Så jag ringde mamma. Jag sa till henne: "mamma, du måste ringa moster och höra hur det är med henne och om du har tid åka och hälsa på henne. Jag tror att det är riktigt dåligt nu."Mamma tog mig på orden, hon fattade direkt att det var allvarligt och ringde. Igår åkte hon dit efter jobbet och fick stanna över natten. Min mosters lunginflammation är inte "bara" en lunginflammation utan en försmämmring i cancern. Hon är orkeslös, har dålig kondis, hostar, får andningsproblem, har ont. Hon får numera cortison för att minska svullnaden i lungorna och starka värktabletter mot smärtan. Ska hon börja med cellgifter är det nu eller aldrig, då kan hon möjligtvis få någon månad extra i livet. De tycker även att hon ska börja äta morfin.

Ibland är det skönt att kunna säga "ja, jag hade rätt" men detta är inte ett sånt tillfälle, detta är ett tillfälle då jag helst av allt hade velat ha fel. Det finns nog inget annat jag varit med om där jag hade velat ha mer fel än detta.

Så, torts att en del av mig redan viste, så fick jag det väldigt konstaterat igårkväll när jag satt på tåget på väg ner till Göetborg.
Jag somnade till slut.

Det är liksom helt omöjligt att förstå att snart kanske allt är slut. Kan det verkligen vara så att hon inte blir nummer två som överlever den här skit-sjukdomen? Är det här den sista tiden vi har ihop?

Det är ofattbart och overkligt och jag kommer att hoppas och kämpa in i det sista.
Vi är många som vill ha henne kvar.

Allt ljus till dig. All kärlek till dig. All styrka till dig.

♥