Liivligt - om Liv

Nora sitter och håller i en skruvmejsel och i en sladd hela dagarna, men får ändå inte höra "hon blir säkert elektriker när hon blir stor", som hennes bror jämt fick höra. Nä hon får bara höra att hon är söt när hon drar i den gulliga sladden och att skruvmejseln är såååååå god att suga på.

Hahaha, genus?

 

Man kan ju se det på flera olika sätt. Antingen tror man att ungen är född till en flicka som bara vill vara söt, rar och lite blåst eller så tror man på att vi till viss del formar våra barn, genom hur vi beter oss mot individen.

Själv kommer jag ihåg hur jag ofta kunde uppleva, från vissa vuxna, att de inte tog mig på allvar. Jag tänker att det har med detta fenomen att göra. Det gjorde att jag ofta låtsades vara "dummare" än vad jag var, för det var ju det som de förväntade sig.

Killarna togs på större allvar, de fick mer uppmärksamhet och de tilläts busa och vara högljudda. Vid flera tillfällen kommer jag ihåg hur jag kände mig dålig, och framför allt osmart/ointelligent. Jag kunde inte förstå vad det var jag gjorde fel i jämförelse med dem (killarna). Nu förstår jag vad det var. Jag var tjej.

 

När vi alla busade så var det mig de stoppade och sa åt. Jag eller jag och den andra tjejen i gänget. Vi tjejer fick ansvaret för att lugna ner gruppen. Det slutade ibland med att killarna fortsatte hålla på som de gjorde medan jag eller vi tjejer fick sitta och rita eller gick någon annanstans och var sura/ledsna över att de vuxna hade reagerat på det viset. Det var väl inget vi direkt sa till de vuxna utan istället riktade vi ilsakn mot killanra. Det var lättare att göra det för då behövde vi inte ta strid mot de som bestämmde. Istället kunde vi bara börja tycka att killarna var löjliga och tillslut "omogna".

 

I skolan fanns det även större krav på oss tjejer. Jag kommer väl ihåg hur vissa lärare (och rektorn) på min småskola i måttsund tyckte att det var en självklarhet att vi tjejer skulle kunna sy, baka, rita, pynta, och skriva snyggare än killarna. Det tillhörde de egenskaperna som en tjej skulle ha. Vid ett tillfälle kommer jag ihåg hur rektorn står och berömmer en av killarna i min klass för att han har sytt en nåldyna och sen när jag visar för henne "titta vad duktig jag är, jag har sytt en mössa" så svarar hon. "Duktig? jasså, men det är ju sånt man SKA kunna när man är 9 år!" ungefär där dog min stolthet över att jag faktiskt klarat av att sy en mössa. Jag tyckte bara att jag borde kunnat ha gjort bättre ifrån mig. Och hon rektorn, hon gillade jag aldrig efter det.

När man blev lite störret blev det även hemkunskap, koncetration, artighet, punktlighet mm. som förväntades av en, det gjoirde mig bara mer trotsig.

 

Det är sogligt att tänka tillbaka på det, och då vet jag ändå att jag har haft "tur" i min familj. Min mamma tillät mig oftast härja på lika mycket som grabbarna. Människor i samma kvarter tyckte bland annat att "du ska väl inte låten flickan klättra i träd, hon kan ju ramla och göra illa sig", när min mamma lät mig leka som ett barn.

Men jag är evinnerligt tacksam över att jag kommer ihåg det, för det gör att jag försöker tänka på hur jag bemöter mina egna och andra barn.

Genusproblematiken är oftast ganska svårt att ta på. För det är ganska sällan händelser eller regler där diskrimineringen "syns". Om man inte synar så klart.  Men synar man så får man höra att det är tradition osv.
Som det exemplet att flickor ska ha söta klänningar, strumpbyxor och lackskor på sig. Det är ju gulligt, och "flickan måste ju få vara flicka också!", men det är precis sånna här saker som också gör att flickan inte får eller kan leka på samma sätt som pojkarna i jeans och skjorta, man blir "bunden", flickor får oftast i väldigt tidig ålder lära sig hur de är fina och gulliga. Och då också hur man leker mer stillsammt.
Och som ovan, att man antar att flickans (eller till och med bebisens) intressen skulle vara helt andra än pojkens. Man använder sig även av enstaka ord som förstärker den tjejiga/killiga identiteten mm. Många "småsaker" som tillsammans bildar ett "regelnät" runt (framför allt) flickans tillvaro.

Nåväl. Detta är min verklighet, en del av min syn på vårt samhälle.
Och jag kommer låta både Nora och Ralf ha klänning om de vill det. För alla oroliga så kan jag även berätta att Nora har en tunika på sig just nu, så hon får vara flicka hon också. Jag kommer dock tänka mig för, och inte köpa och stödja vad som helst.

 

Sen tror jag vi alla kan vara överens om att Nora är flicka oavsett om hon är klädd som en bakelse eller ej. Så varför ens oroa sig. Låt ungen vara en unge, inte en prydnad.