Liivligt - om Liv

Sitter och tittar på "Efter tio" och där diskuterar man sömnmedel för små barn.

Jag fick veta att endast 10% av barnen mellan 1-3 år vaknar så ofta som minst en gång/natt vilket gjorde mig förvånad. Ralf vaknar minst en gång perr natt och han är över tre år, och det har dessutom blivit mycket bättre än det har varit. 
Ja, det har varit slitsamt, och det klart att vi har önskat att han ska sova hela nätterna, men vi har tänkt att det kommer bli bäyttre så småningom. Att vara småbarnförälder är inte förenat med en perfekt tillvaro.

När barn är överaktiva så har dem oftas sämre sömn också. Vaknar mer och sover "oroligare", dvs de rör sig mycket i sömnen osv. Det stämmer helt in på Ralf. Eftersom vi vet att barn är väldigt beroende av struktur, och aktiva barn är ännu mer beroende av struktur så ser varje kväll likadan ut, (istort sett dagarna också) utom vissa få enstaka tillfällen då något speciellt händer. Ex. 50-års fest i en annan stad. Många barn klarar av att vara vaken lite längre ibland, jag vet exemplevis att många har sina barn vakna någon timme extra på helgen eller semestern så att de ska sova lite längre på morgonen, men det fungerar inte för Ralf. Kvällen blir väldigt jobbig och dagen efter blir helt förstörd. Han vaknar alltid, oavsett vilken tid han somnar absolut senast kl 5.45, och somnar han inte innan 19.30 så märks "sömnbristen" av på hans beteende och välmående. Kanske svårt att sätta sig in i om man inte har det problemet själv.

Jag vet att en del människor har svårt att förstå och acceptera det beteendet. Jag har vissa bekanta och vänner som blivit sura för att jag inte velat komma på en fest med hela familjen. Då blir det tydligt att de inte förstår mitt dilemma, trots att jag försöker förklara.

 

 

För små barn har sömnmedel ökat med 170% de senaste åren. Och självklart blir det slitsamt för både barn och föräldrar om barnet inte sover ordentligt. Men för oss känns det inte som ett alternativ.
Ralf får sin sömn, och vi får inte leva exakt som vi önskar hela tiden, men det var vi berädda på när vi bestämde oss för att skaffa barn.
Att En förälder får gå över varje natt och sova med Rlaf är så klart inte optimalt, men jag tror att han så småningom kommer bli så trygg (eller stor) att han kan somna om själv. Vi tar det i hans takt. Det är viktigt för barn att inte känna sig jobbiga och ivägen. Acceptans är ett ledord.

Sen finns det ju väldigt mycket annat man kan göra för sina barn som hjälp. Minska tv, öka fysisk aktivitet, rätt kost som balanserar, struktur, aktivitet som lugnar ner det överaktiva barnet som lätt blir lite övertänd innan sängdags, kärlek, acceptans och mysiga vanor.

 

Kan det ha en koppling till det ökande tv- och dator-användandet? Troligen

Kan det ha en koppling till det ökade sockerintaget? Troligen

Kan det ha en koppling till det kraftigt ökade vaccinationerna? Troligen

Kan det ha en koppling till den ökade stressen och kraven i samhället? Troligen

Kan det ha en koppling till att allt fler föräldrar mår dåligt/är stressade? Troligen

Kan det ha att göra med alla gifter och hormoner i vår mat? Troligen

Kan det ha att göra med stora barngrupper på dagis? Troligen

Sömnproblemet är ett symtom på ett problem, vad är problemet?
Men det är ju min tro, vad tror du?

 

En som jag känner blev våldtagen förra veckan av en okänd man, utomnus, på natten, mitt i ett bostadsområde här i Luleå, där det rör sig hyfsat mycket folk även nattetid, mot en portdörr som var låst men upplyst. Jag har varit menatlt stöd hela gårkvällen till sena timmen. Jag gick hem klockan 2.

 

Besvikelsen, frustrationen och ilskan som kan överösa en när man får sådana här besked är övermäktig. Att man inte ska kunna gå utomhus utan att vara rädd för att bli våldtagen är helt sjukt, och att det finns människor som anser sig ha rätten att ta för sig av någon annan människas egenägda, privata och dyrt förvaltade kropp är ofattbart. Hur kan man som människa leva med sig själv efter att man har gjort något så fruktansvärt mot en annan person?!

 

Den skräckfulla händelsen kommer alltid att finnas kvar även om "tiden läker sår" och man lär sig hantera det. Man har på ett sätt blivit märkt för livet. Ärrad.

 

Och är det egentligen så konstigt att många kvinnor inte vågar anmäla sina förövare?
Processen efteråt är jobbig, straffen blir oftast låga, hotbilden efteråt upplevs mycket större och har man dessutom inte bevis som exempel sperma så blir oftast inte gärningsmannen dömd, vilket dessutom kan kännas som ett hån och förvärra hotbilden.

I min bekantskapskrets är vi många som blivit utsatta för sexbrott, men få har anmält. Det finns skam, skuld, osäkerhet och framför allt sår. Men jag är självklart för anmälan.

 

Det finns flera bra saker med att anmäla. Förövaren får det i sitt register, så även om han inte blir dömd så syns det om han utsätter någon annan, statistiken över sexbrott visar flera olika saker som är viktiga.

Vem är det som våldtar? En familjemedlem, en partner, en vän, en bekant, en okänd.

Hur olika kan en våldtäkt vara - en våltäkt är inte samma sak som en våldtäkt.

Hur rör sig en våldtäktsman?

Och kanske viktigast HUR SKA VI FÖREBYGGA VÅLDTÄKTER?

 

Jag höjer en tumme för ett hyfsat nystartat projekt Våga Anmäl. Där kan man läsa andras berättelser, få hjälp och stöd och även information om exempelvis vart man kan vända sig om man blivit utsatt eller kanske har en närstående som blivit utsatt. Gå in och kolla du med.

 

Peace.

 

Wow. Nyss hemkommen från en helkväll med bästa Emma och Magnus. Fyra stycken småbarnsföräldrar som bara fått frossa lös, helt utan barn som kräver tid och uppmärksamhet. Vi började med fördring på Invit, där jag tog en kaffe 43 (kaffe, likör 43, conjak och grädde) Sedan fortsatte vi vidare till CGs, där min kusin Petter (som är delägare) tog emot oss.

 

Till förrätt blev det Gräddstekta kantareller på
grillad toast med hyvlad goudaost
från Jokkmokk. Och en fantastisk Kava (Castillo Perrelada Brut Reserva NV)

Behöver jag säga hur gott det var? Jag hade kunnat äta det varje dag för resten av mitt liv! :) Helt i min smak.

 

Till varmrätt blev det Bakad rödingfilé med mousse på rökt sik och sikrom. Serveras med gräddkokt purjolök, julienne och potatispuré. Och ett superbt vitt vin till det (kommer inte ihåg vilket, det var Petter som bestämde ;)) Även här. Underbart!

 

Till efterrätt blev det Bakad romflamberad ananas och mango, vaniljbavaroise och passionsfruktsorbet på en botten av chokladfudge och kaffe. Och det var verkligen vad det hette - Sommarlängtan. Mmmmmm...

 

Inte konstigt att de ligger på white guide. Detta var verkligen en toppenkväll. Tack till personal som visade riktigt god sirvice, Petter och självklart vårt sällskap Emma och Magnus, Alltid lika trevligt att träffa er!

 

En liten bild på varmrätten bjuder jag på

 

 

Skriver nu ett ärligt inlägg om tankar jag får en kvinnodag som denna. Någon måste ju våga titta med öppna ögon och vara lite ärlig.

 

Måste vi klappa männen på huvudet så fort vi berömmer en kvinna? "Ni är duktiga ni med". Eller måste vi ge en medalj eller en öppen applåd direkt en man gör något för jämstäldheten? Nej jag tror väl inte det? Borde inte män vilja stå upp för sina kvinnor, systrar, mammor, döttrar och medmänniskor utan att vara tvugna att få ett stependium, en midalj eller en öppen applåd?

 

Varför väljer män i allmenhet hellre att inte skava sig med andra män framför att stå upp för en medmänniska (kvinna) som behandlas orättvist/diskriminerande?

 

När man talar om femenism, jämstäldhet och/eller genus och hyllar kvinnor som kämpat och kämpar för kvinnors lika rättigheter så är det alltid (utan undantag) någon som säger "Ja, men det finns ju faktiskt män som kämpar för det också, så vi måste hylla dem också" och jag undrar VARFÖR vi måste hylla dem också? Bara för att vi väljer att hylla kvinnor så betyder väl inte det att vi säger något illa om de få männen som också kämpat? Måste man direkt man säger något gott om kvinnor poängtera att män också är bra?

Sen, om vi för en liten stund skulle ta och titta på det, historiskt, så är det ju faktiskt så att det är kvinnor som kämpat för sina rättigheter och inte män. Men det finns säkert någon man som gjort det också, och sånt gillar jag verkligen, men det är inte män som fått oss dit vi är idag (snarare tvärt om tyvärr).

 

Och om vi då tittar lite på dagens samhälle så är det ju faktiskt långt från jämställt. Ja, vi har det bättre än vad kvinnorna hade det för 30 år sedan, men det är ändå inte jämställt. Och bara för att det är bättre så betyder det inte att det är bra.

Vem är det som kämpar för kvinnors lika rätt i samhället idag då? Jo det är kvinnor.
Jag känner många män som tycker att det ska vara jämställt och en del som till och med kallar sig femenister. Men det är stor skillnad på att tycka och på att agera. Och när det handlar om att få en förändring så krävs det mer än tyckande. Det krävs att man gör någonting. Gör man ingenting, så kämpar man definitivt inte. Rent krasst kan man alltså säga att män som inte aktivt gör någonting för jämställdheten inte kämpar för att deras döttrar, systrar, kvinnor, mammor och medmänniskor ska få det bättre.

 

Jag har hört talas om att det finns män som kämpar för jämställdhet, men jag känner ingen. Faktum är att jag aldrig varit med om en man som vågat backat upp mig framför en annan man i arbetslivet eller socialt, även om dem tycker att jag diskrimineras, trakasseras eller har rätt vid något specifikt tillfälle (om de inte varit kära i mig och vill impa).
Det tycks nämligen vara så att män backar upp män (eller håller käft). Det är oskönt för en man att skava sig mot en annan man.

 

Så kan vi kvinnor inte bara bestämma oss för att vi faktiskt får tala gott om varandra utan att vi jämt måste stryka gubbarna medhårs medan. De klarar sig faktitiskt utan det!