Vårt trygga Sverige.
Igår efter att jag sett "den hemliga miljonären" så fick jag lite svårt att sova. Inget ovanligt alls så jag vet inte ens om det har med det att göra. Men hur som helst så låg jag och grubblade över hur livet ser ut.
När jag tänker på min vänskapskrets, och framför allt min vänskapskrets från det att jag gick på högstadiet, så inser jag att det inte har gått så bra för alla. Vem kunde tro det då? Jag trodde nog själv att det mestadels var en fas för de flesta. en upprors-fas där vi vände och vred på saker för att... finna oss själva och bryta oss lös lite inför vuxenlivet.
Men så här med facit i handen så förstår jag ju att så inte var fallet.
Jag skulle nog vilja påstå att Sverige, Luleå, är en trygg plats att växa upp på. Men samtidigt så kan den här tryggheten ibland slå över. Man får inte anklaga vuxna människor för vad som helst, man måste ha så kallade bevis i sin hand för att inte göra situationen värre. Och ibaland så sker det att barn far illa just på grund av den anledningen.
Vad kan man göra som utomstående? - inte mycket, egentligen.
Så när jag tänker på min vänskapskrets från högstadiet, hur tryggt tror ni då att alla dessa vänner då har haft det?
Jag kan nog med lätthet påstå att MINST 50% använder droger idag, och jag kan med lätthet även säga att MINST 30%, av mina vänner, är drogmissbrukare, alkoholister eller har ätstörningar. 20% har eller sitter i fängelse/ungdomsanstalt (killar), och om jag inte glömmer bort någon nu är det 10 stycken som är döda i dag. Faktsikt så slår det mig även att jag har en vän som ÄR hemlös och som varit det i snart 2 år. Självvalt från hans sida, men på grund av vad? Jag vet hur hans grund byggdes - inte stadig. Och ju mer jag tänker på det så bli jag väldigt orolig över hans framtid. Jag har ofta slagits av tanken "tänk om han dör och jag inte får reda på det". Ska man behöva tänka så?
Jag tror att minst 60% av mina kvinliga vänner har blivit våldtagna, sexuellt-utnytjade eller sexuellt-trackaserade och jag tror inte att en enda av dem har anmält händelsen/händelserna. Precis som att många av mina kvinliga vänner blivit psykiskt- eller fysiskt-misshandlade under en eller flera parrelationer.
Och när jag tänker tillbaka på hur många det faktsikt var som hade blivit sexuellt-utnyttjade hemma, så blir jag så illa berörd att det skär i mig. "Mitt hem, min borg" - är det inte så.. nä, så är det verkligen inte för tusentals unga människor i Världen, i Sverige. Grunden som är så viktig att bygga stadig.
Så... hur tryggt är Sverige? Eller vill vi bara få det att SE tryggt ut?
lagar till höger och vänseter som gör allt lite komplicerat. Vett och ettiket. Skam.
Tyvärr så sätter nog våra normer och vårat "goda-uppförande" käppar i hjulen på oss ganska ofta.
♥
När jag tänker på min vänskapskrets, och framför allt min vänskapskrets från det att jag gick på högstadiet, så inser jag att det inte har gått så bra för alla. Vem kunde tro det då? Jag trodde nog själv att det mestadels var en fas för de flesta. en upprors-fas där vi vände och vred på saker för att... finna oss själva och bryta oss lös lite inför vuxenlivet.
Men så här med facit i handen så förstår jag ju att så inte var fallet.
Jag skulle nog vilja påstå att Sverige, Luleå, är en trygg plats att växa upp på. Men samtidigt så kan den här tryggheten ibland slå över. Man får inte anklaga vuxna människor för vad som helst, man måste ha så kallade bevis i sin hand för att inte göra situationen värre. Och ibaland så sker det att barn far illa just på grund av den anledningen.
Vad kan man göra som utomstående? - inte mycket, egentligen.
Så när jag tänker på min vänskapskrets från högstadiet, hur tryggt tror ni då att alla dessa vänner då har haft det?
Jag kan nog med lätthet påstå att MINST 50% använder droger idag, och jag kan med lätthet även säga att MINST 30%, av mina vänner, är drogmissbrukare, alkoholister eller har ätstörningar. 20% har eller sitter i fängelse/ungdomsanstalt (killar), och om jag inte glömmer bort någon nu är det 10 stycken som är döda i dag. Faktsikt så slår det mig även att jag har en vän som ÄR hemlös och som varit det i snart 2 år. Självvalt från hans sida, men på grund av vad? Jag vet hur hans grund byggdes - inte stadig. Och ju mer jag tänker på det så bli jag väldigt orolig över hans framtid. Jag har ofta slagits av tanken "tänk om han dör och jag inte får reda på det". Ska man behöva tänka så?
Jag tror att minst 60% av mina kvinliga vänner har blivit våldtagna, sexuellt-utnytjade eller sexuellt-trackaserade och jag tror inte att en enda av dem har anmält händelsen/händelserna. Precis som att många av mina kvinliga vänner blivit psykiskt- eller fysiskt-misshandlade under en eller flera parrelationer.
Och när jag tänker tillbaka på hur många det faktsikt var som hade blivit sexuellt-utnyttjade hemma, så blir jag så illa berörd att det skär i mig. "Mitt hem, min borg" - är det inte så.. nä, så är det verkligen inte för tusentals unga människor i Världen, i Sverige. Grunden som är så viktig att bygga stadig.
Så... hur tryggt är Sverige? Eller vill vi bara få det att SE tryggt ut?
lagar till höger och vänseter som gör allt lite komplicerat. Vett och ettiket. Skam.
Tyvärr så sätter nog våra normer och vårat "goda-uppförande" käppar i hjulen på oss ganska ofta.
♥
Kommentarer
Trackback
