Liivligt - om Liv

Jag skanar min älskade vän Fanny som nu är i Indien och har varit borta från luleå i ca en vecka. Men jag måste erkänna att det går lite lättare när man har skype och telefon. Det gör ändå mycket att få höra varandras röst och se varandras nunor.

Tack Skype!

♥

Att ha ett öppet hjärta och där med vara öppen inför nya saker, upplevelser och synsätt gör en lyckligare. Att stänga sig gör att man utvecklas saktare och därmed hamnar efter  med   sig   själv, Man låser sig och kan i värsta fall bli trångsynt, besserwisser men till och med deprimerad.

När man öppnar hjärtat blir man mer flexibel i sitt tänkande och kan bemöta ny information på ett jämnare sätt. Man kan säga att man öppnar alla sina sinnen och välkomnar världen. Man tar emot den och tar hand om den informationen man får, känner på den, smakar på den och efter att man beprövat informationen i sig själv så bildar man en uppfattning om hur man själv känner och vill ha det.

Men att öpnna sitt hjärta är inte alltid så enkelt. Det lättaste är ofta att köra på i samma spår. Man tar de vägarna man känner igen så att säga. För mig har det varit en träningssak, och jag skulle väl ljuga om jag sa att det ALLTID faller sig naturligt. Ibland är det helt enkelt svårt, och det är helt ok att det är det.
Vi är inte mer än människor. Och alla dagar är inte likadana.

Det är inte för någon annans skull som man öppnar sitt hjärta. Det är inte för någon annans skull som man möter världen.
Det är för en själv.

När man låser sig så låser man nämligen in sig själv och ingen annan. Man avskiljer sig från världen och tillåter inte sig själv att bemöta allt utanför den egna kroppen och ofta inte allt innuti heller.


Vi gör vår egen lycka. Vi gör vårt eget liv.
(Och tur är väl det)


♥

Idag har jag och Fanny gjort stan. Och vårt sista stopp var på systemet.
När vi stod där innne och Fanny kollad på sprit så känner jag hur en välbekant odör blir starkare och starkare.
"Kattbajs" tänker jag. Men tänker samtidigt att jag måste inbilla mig. Vi förflyttar oss lite i sidled och fortsätter kolla, och då inser jag att jag inte inbillar mig. Odören växer sig stark.
Jag frågar Fanny med rynkad näsa "asså, luktar det... ?" Och Fanny börjar fnittra och säger "ja, är det DU?"

"Haha, nej det är det inte" svarar jag.

Också tänker jag "Innan jag skulle försöka "smyg-fisa" när jag har täckbyxor på mig. Det måste ju vara det dummaste man kan göra, för lukten måste ju sitta kvar i täckbyxan?"

Och föresten. VEM är det som alltid måste fisa i stora folksamlingar?
Jag fattar verkligen inte.
Jag tycker att det JÄMT ska lukta fis när det är mycket folk på en och samma plats.

Jaja. Till er folksammlingsfisare : Snälla sluta, det blir obehagligt för oss andra.


♥

Här pälsar man på sig som en riktig mumin med supervarma vinterskor, täckbyxor, yllekofta ovan på tröjan och efter det en riktigt varm jacka, halsduk, pannband, skinn-tumm-vantar och huvan uppdragen över huvudet... Också ser man unga bruttor komma gåendes i leggings, en tunn figursydd jacka och bara huvuden. Vad med vädret är det som de inte förstår?
Kommer de bli sura sen när de blir sjuka och ställa sig frågandes "hur kan det hända att just JAG alltid blir sjuk" - Ja.. undra varför?

Bara en tanke så där i vinter-Luleå a´la -18 (!)

♥

Jag tycker synd om människor som ljuger och hittar på, personer som inte kan står för det de gör och inte kan vara uppriktiga. Vem tror de att de lurar? -De lurar ingen annan än de själva. För alla, som åtminstonde jag känner, känner igen en lögn. Hur kommer det sig att en del människor tror att de blir lyckligare av att leva i en fantasi-värld?

Varför inte bara se sanningen i vitögat och se livet för vad det är. Det är inte mer komplicerat än så. Men när man hamnar i en cirkel av lögner, då blir det tuft, och det blir bara jobbigare och jobbigare. Ångestframkallande.

Att kunna luta sig mot sig själv och kunna vara uppriktig är självförtroendehöjande. Men att ljuga och inte kunna vara uppriktig gör att man trycker ner sig själv hela tiden lite mera.

Jag tycker att alla människor förtjänar och borde behandla sig själva bra, men alla tycks inte förstå det. Det är synd, för har man inte respekt för sig själv - vem har man då respekt för?

Lita på er själva där ute och stå för de ni gör. Det förhöjer er i era egna ögon och även i andras ögon.

♥

Sitter och slö-kollar på super Nanny (eller vad det heter?) och jag säger bara att den där uppfostringstekninken... är inte min te-kopp. PUNKT.

Enligt mig så är det värsta man kan göra mot sina barn bland annat att fylla dem med skamm. Det är en av det starkaste känslorna vi har och en av de mest förödande känslorna vi har. Skamm kan bryta ner oss på ett sätt som ingen annan kännsla kan. Och enligt mig, så är det just det den tekniken gör.

"Sitt här på skamm-stolen tills du blivit snäll" - WTF!?

Givetvis är inte allt i tekninken idioti (som med alla tekniker, filosofier, religioner) men just den där skammdelen är i mina ögon förskräckligt. Jag mår dålight av att bara titta på det.

Jag vill inte uppfostra mitt/mina barn med förbud, mutningar och skammbelagda metoder, utan jag vill möta mitt barn (så gott jag kan) och visa mitt barn hur värdefullt det är att Han har åsikter, att han visar vad han vill, att det inte finns något som heter Flick/kill-sport eller flick/kill-färger, och jag tänker heller inte utgå i från att min unge är hetrosexuell. Han får växa in i sin egen roll i   vem    han    är.   Han ska få vara ett barn med känslor, viljor, lek och bus.

Jag ska visa honom att han får tycka och vilja saker som inte jag tycker eller vill, men att vi måste mötas och komma överens om saker så att han känner att hans vilja är viktig.

Själv tror jag att det är ett bra sätt att bygga upp självkänsla på. Inte via "Skamm-stolen".

Till och med det här med att tomten frågar "finns det några snälla barn här" tycker jag kan vara störande. Vad är det för fråga? -Klart det finns, men alla barn är inte likadana.. Och TACK OCH LOV för det!
Varför vill männsikor få sina barn att känna sig dumma, elaka och dåliga?

Vi har så lätt att lägga på oss en massa skammkänslor som det är så vi behöver absolut inte få ännu mer. Alla vet vi ju att det är väldigt lätt att tvivla på oss själva och tycka att vi är dåliga, fula och inte tillräckliga många gånger. Varför bre på det? Varför lära sitt barn att "Lyder du inte mig så är du en dålig människa och du borde skämmas tills du lyder?" Helt fel sätt. Helt fel. -Vist tryck ner ditt barn tills han/hon inte har någon egen vilja nå mer och tills han/hon bara lyder av ren instinkt. Den ungen kommer säkert bli en jätte lycklig individ i framtiden.

(jag kan inte sluta tänka på GT - förbud, förbud, förbud också lite skamm på det också)

Mitt barn ska få vara barn.
Och jag ska möta honom.

En tanke som slog mig, sorry om det blev rörigt och tjatigt.

♥

Jag tycker synd om människor som, direkt de fått lite alkohol i kroppen, måste hävda sig. Shit alltså! Gå till en terrapeut och red ut dina problem med dig själv.

I går när jag var på Statoil kommer en brutta instigandes, givetvis full, tittar på mig och ställer sig medvetet framför mig i kön. Eftersom vi är bekanta med varandra så sa jag "Ursäkta men du kanske ska ställa dig EFTER mig" varpå hon svarar med ett stroppit nylle och en otrevlig ton att "Jag skulle inte ta och tro det" också ler hon kaxigt mot både mig och killen hon släpade runt på.

En sida av mig vill ju bara berätta vilken looser hon är medans en annan sida av mig tänker "Stackars lilla osäkra flicka. Har du inte bättre självförtroende än så - så du måste hävda dig direkt du fått alkohol i kroppen". Givetvis så höll jag käften och orkade inte bry mig.

Nu i efterhand så tänker jag bara det att herre gud, hon är äldre än mig (närmare trettio) och beter sig fortfarande som en fjortis. Snacka om noll klass!
Och en annan sak som är otroligt ironiskt är att jag känner henne så väl så jag vet både för- och efter-namn + att hon är bra vän med flera som jag är vän med Där inkluderat min brorsa!!

Men som sagt. Man hävdar sig ju inte i fyllan mot någon man är bekant med utan anledning - så jag suger åt mig av komplimangen och hoppas att hon får frid i sitt liv en vacker dag.

För ni vet väl alla vad det betyder när man måste hävda sig på ett sånt sätt (?)..


♥

Jag har ofta funderat på det där med att ge sina barn sånn mat som man själv inte vill äta. Vad är det?
Om man själv undviker att äta något för att det är onyttigt, varför ger man då sina barn det?
VILL man att ens barn ska hamna där man själv inte vill vara? - Alltså, fetma, hjärt- och kärl-sjukdommar, diabetes, hormonsjukdommar.. listan kan göras lång.

Tror man att man gör sitt barn en tjänst?
Det enda man gör, är att man lär sitt barn få vanor som är svåra att bli av med, man ger dessutom ungen beroenden, och dessutom så lär man ungen att det är bra att äta onyttig mat.

Jag och min sambo har pratat mycket om vad vi vill lära våra barn och vad vi vill ge för mat och vanor för våra barn.
Inte så att vi aldrig ska kunna äta pizza, tacos eller handburgare osv. Men det man kan göra är att man kan göra det nyttigare än den "standard" handburgar-tallriken.
Exempelvis kan man göra morotsstavar och dippa i en yogurtdipp som man gjort själv med kryddor i stället för pommes frites och köpes-dressing, man kan göra biffarna själv (stor skillnad!), man kan ha ett nyttigare bröd, man kan baka brödet själv, man kan göra potatisklyftor i ugn (Riktig potatis of corse! Inget färdiggjort skit på fryspåse!). Det finns rätt många sätt man kan göra på för att få en nyttigare portion för sin unge - om man vill.

Självklart kan man göra så till sig själv ocksåoavsett om man har barn eller ej. Men det jag har tänkt på är att - våra barn har ingen vana av hur en hamburgartallrik "Ska" se ut. Så det är bara hur VI LÄR dem som de får vanor ifrån. Tänk på det! Många tänker inte på det..
De vet inte att det ska vara exempelvis pommes till eller läsk/saft för den delen.

Över lag så är det inte svårt att göra goda maträtter med det lilla extra och fortfarande hålla det nyttigt. Det handlar enbart om hur vida föräldrarna vill.


♥

Jag i min person, i min natur, är inte ett stort fan av regler. Regler som "tvingar" människor att göra Rätt val. Givetvis måste vi ha regler på vissa saker för att sammhället förmodligen inte hade fungerat annars. Men när det kommer till små regler som man vill sätta på den individuella människan där ingen utomstående blir berör... då tycker jag att det är onödigt.

Som exempelvis debatten om föräldrapenningen - Att göra den kvoterad.
Alltså, att föräldradagarna ska bli 50/50 fördelade till mamman och pappan och orubbliga där. Ingen bra idé enligt mig. Givetvis så förstår jag tankesättet, men jag tror att det är helt fel väg att gå.

Jag personligen ser gärna en förändring i samhället där papporna är hemma mer med sina barn. Det tror jag att alla i familjen skulle må bra av. Men att lagstifta orubbliga föräldradagar är för vissa familjer en förödelse. I många fall, där familjen inte har råd att pappan går hemma så mycket av olika anledningar, blir det tal om antingen soc-stöd eller alternativt att pappan inte tar ut sin penning och familjen får sätta barnet på dagis redan vi 8 månaders ålder. Är det så vi vill ha det?

I min värld och det Jag hade önskat, är att man går andra vägar.
Framför allt behöver vi - Kvinnor som män - förändra vår mentalitet. Vi kvinnor måste släppa in männen och männen måste börja se fördelarna med att vara hemma, bli en förebild och trygg med sitt/sina barn.
Dessutom tycker jag att vi i samhället och regeringen skulle sätta mer press på företagen att uppmuntra män till att ta pappaledigt. Inget svammel om att männen är oersättliga - va fan är det!? - Det enda stället papporna är oersättliga på är hemma hos deras barn.

Alltså. Vi måste kunna erbjuda bättre möjligheter.

För det bästa är ju ändå (enligt mig) att vägleda människor till att göra Rätt val. Både för samhället och för den enskilde individen.

Ju fler regler vi sätter som gör att vi människor inte KAN välja rätt, utan bara blir tillsagda vad som är rätt - desto mer omydiga gör vi oss själva.

Nä bort med förbud och onödiga regler och in med bättre möjligheter!

♥

Ibland känns livet overkligt, ibland otroligt verkligt och ibland är det som att man går i en bubbla och man knappt hör ser eller lever. Det Jag strävar efter är ju givetvis att känna att livet är verkligt, och jag vill se, höra, känna och finnas i varje sekund av mitt liv. I mitt liv är   Jag i centrum. Jag vill vara medveten.

För mig så är livet som vi lever nu alldeles för kort för att slösas bort på att gå runt i en dimma. Och varför ska man ens vilja gå runt i en dimma när det finns så mycket underbart att uppleva?

Igår talade jag och en vän lite kort om hur väldigt många människor tyvärr går runt i just denna dimman. Då är det viktigaste att vara    andra människor till lags. Vad man än gör så är det för att andra ska tycka att man är snygg, häftig, cool eller rent av   Rätt  och    lagom.

Enligt mig så är det när man är   sig   själv till lags som man kan finna lycka. När man accepterar sig själv för den man är och ser livet, omvärlden och ens medmänniskor för det/de det är. Inget svammel.

Själv har jag lagt den där bubblan av dimma på hyllan, jag har inset att det inte är någon idé att sträva efter att bli omtyckt för någon som jag inte är, Jag blir inte lyckligare av det. Utan för att bli lycklig, få självförtroende och bli stark så vill jag bli omtyckt för den jag är. Lite för mycket ibland, lite för högljudd ibland, lite för töntig ibland, knasig och ingen ägare av en barbie-kropp. Jag är Liv och den som inte vill ta mig för den jag är får gå vidare.

Och även om det inte varje dag är så lätt att behålla den tanken så går det lättare och lättare för varje dag som går (sen jag bestämde mig). Och jag känner mig lyckligare, starkare, har bättre självförtroende och framför allt så känner jag mig mer harmonisk och har en enorm livslust - Vilket jag inte alltid har haft.

För att vara sann mot sig själv, och andra,   Det   ger   lycka  .


♥

Jag tänka att jag skulle döda en fantasi för många nu.

Jag har nämligen lagt märke till att många människor köper mörk choklad och känner sig jätte nyttiga. Och ja, det är inget fel i att äta en bit mörk choklad då och då. Faktsikt ganska bra. MEN då ska det vara ren mörk choklad. För tyvärr så har nu människor börjat använda mörk choklad som ursäkt för att få äta godis.

Ja så är det. Mörk choklad, som inte är ren mörk choklad utan, med något slags klegg i. Innehåller mestadels socker. Därmed - Godis. Enkel mattematik.
För vad det är som gör att mörk choklad är nyttigt eller bra, är att kakaoet har väldigt fina egenskaper. Men om man trycker i sig mer socker än kakao så säger det sig själv, det är inte nyttigt.
Jätte gott men inte nyttigt. Så tyvärr alla ni där ute, mörkchoklad med "fyllning" är godis.


Den här "lemon ginger" är för övrigt magisk.


*

Idag såg jag en kille som påminde helt enormt mycket om vår stadsminister Fredrik Reinfeldt. Anledningen var Läpparna.
Är det bara jag som tycker att det oftast ser ut som att Reinfeldt har svullna läppar med lypsyl på?
Nästan så det ser ut att göra lite ont?



I alla fall när man ser han live...


*

En som jag känner sa en gång till mig att "de som skriver blogg endast är ute efter uppmärksamhet" .
Och ja, jag kan säga att det är en stor del. Jag hade nog inte bloggat om jag inte haft några läsare. Men det är även, för mig, ens tor källa till att hjälpa människor, ge människor stöd och framförallt inspiration.

Jag mår nämligen bra av att hjälpa och inspirera.. men åter igen.. hade jag inte haft några läsare så hade jag ju heller inte inspirerat någon vilket i sin tur hade gjort att jag hade gått någon annan väg än genom bloggen.

Sen är det skönt att skriva blogg för att man får ur sig mycket tankar som, åtminstonde för mig, snurrar runt runt runt.

Faktiskt något jag rekommenderar. Börja blogga för tusan!

*

Jag fattar inte grejen med att halv-pluta med läpparna så fort en kamera kommer fram. Det är inte snyggt. Varför tycker människor (tjejer) det?
I de flesta fallen så ser det ut som att de försöker efterlikna en anka.. eller Ghünter.



Och samtidigt som De kör halv-plutnings-grejen så försöker de se avslappnade och trevliga ut.. Jag fattar verkligen inte hur de inte kan se hur tillgjort och fult det är.



En del försöker dessutom le medans de halvplutar och då ser det rent ut av ut som någon förbittrad, fisförnäm överklasskärring som luktar på något illaluktande.

Bara något jag kan komma på mig själv att undra.. Är det någon som har ett svar till mig?


*

Att sprida kärlek och godhet kan man göra på flera olika sätt. Och att göra det känns viktigt. Vi har alldeles för mycket ensamhet, stress och ilska i den här världen. Så att sprida kärlek och godhet känns ibland som en utmaning - trots att det inte borde vara det.

Själv brukar jag försöka tänka på att visa människor uppskattning, ge breöm, försöka visa att man kan se possitiva saker i allt, själv försöka vara öppen, givmild och förstående, försöka att inte dömma människor och känna mig tacksam över det jag har.. Bland annat.

Oftast så tycker jag att jag gör det bra.. men jag är inte mer än människa, och har även jag, mina svagare tillfällen.

Jag tror att fokuserar vi på vårt eget beteende så kan det ändra mycket i välrlden. Människor blir inspirerade och får energi och lust att göra liknande saker.

Den här videon har nog alla sett vid det här laget, men den tåls att visa igen. Den gör mig glad.



Sen är det en enorm enegiboost att uppleva att man inspirerar människor och bidrar till att människor blir glada.


*

Nog för att mina flesta vänner alltid har varit väldigt kloka, ödmjuka och medveta. Men det är lixom lite mer action nu och mer medvetna beslut och mer "jag-är-en-bra-människa-men-vill-och-kan-ändå-bli-bättre-attityd"

Och de flesta är även lyckligare nu än för några år sedan. Självsäkrare.

*

Jag tycker att det är så roligt och avslappnande att jag och mina vänner börjar forma vår vuxenvärld. Jag märker hur båda jag och människor runt omkring mig börjar se mer framåt. Jag märker hur människor inte längre skämms lika mycket för De De är, jag märker hur människor vågar vända på saker och titta  på händelser ur olika synvinklar, jag märker hur människor vågar sticka ut och gör sånt som de tycker är roligt och viktigt på riktigt och inte bara för att "det är det man ska tycka om".

MINST 50% av mina vänner pluggar nu för tiden (det var inte tal om det i samma utsträckning för 5 år sedan), Många av mina vänner är färdigutbildade, fler och fler börjar träna regelbundet, många har börjat syssla eller har som hobby att pyssla med sånnt som vi för några år sedan tyckte var pensionärs-göra.. Typ virka, sticka, sy och påta med växter.

De flesta jag känner prioriterar att lägga pengar på deras egen hälsa och välbefinnande som Kvalité-mat (T.ex Krav), Gym-kort, kiropraktor, yoga-kurser, massage, meditation, Spikmattor och en rad andra behandlingsformer och hälsoprylar.
Många av mina vänner lägger ner mer pengar och tid på sin hälsa än på att roa sig som att gå på krogen.

De flesta festar mindre för "Det är inte värt att bli så bakis" (Det var värt det för 5 år sen!)

De flesta har slutat röka och snusa.

De flesta skänker även pengar till välgörenhet, är insatta i politik eller andra aktiva rörelser, de flesta sopsorterar. Kort och gott så är de flesta mer ansvarsfulla och bryr sig helt enkelt mer om sig själv, deras nära och i stort om världen. De flesta acceperar även att vi kanha och HAR olika åsikter, men det betyder inte att vi inte kan vara vänner.

Jag trivs. Jag tycker att det är skönt att människor omkring mig börjar droppa den där "jag-bryr-mig-inte-attityden".

Det är inte inne längre att vara ansvarslös, bohem , bitter, och snacka - men inget göra. Nu är det inne att ta vara på dagen och även se framåt. Njuta, vara possitiv och sprida glädje och uppskattning.


Eller är det bara jag som har förändrats och helt enkelt bara ser de sakerna. Och har lämnat en helt del människor bakom mig?
- Det kan vara så. Men jag vill nog tro att det är både och.

(Funderar på vad jag ska sy till Ralf när han snart går och vilar, Men först ska jag byta en bajsblöja)


*

Det är intressant.
I familjer där kvinnan är den som bestämmer (över lag). Där kvinnan är den som gör karriär, där mannen är hemma och tar det största lasset med barnen, städar, lagar mat, tvättar, hjälper ungarna med läxorna. Och där det är kvinnan som går ut och roar sig oftast.
Där får man höra att Mannen är förtryckt och att kvinnan har kontrollbehov och att hon är självisk och en dålig mor.

Men ofta är det precis så ,fast tvärt om, som det är i helt vanliga svenssonfamiljer. Och inte är det ofta man säger det om mannen. Det är ju bara vid extremfall.

Det är även intressant
Jag har en kompis vars dotter bodde hos sin pappa i sthlm och kom hem till mamman på loven. Hon fick ofta höra att hon var en dålig mor som "gett upp" sin dotter. Men det är ju väldigt vanligt att barn bor större delen hos sin mor och hälsar på sin far på loven.. och det är inga konstigheter.. Då är ju pappan en bra far som tar ansvar för sitt bran.

En till intressant sak är
Jag har tänkt mycket på könsroller och vad som är bäst att vara (i samhällets normer). Kille eller tjej? Och jag tror att vi har svaret om man bara ser till vad som är mest accepterat i samhellet.
För att vara pojkflicka är ganska häftigt och man får lite mer status - anses som cool.
Men att vara tösapåg (flick-pojke) det är inte så häftigt alls. Och hos många lite skrämmande.

Alltså. Det är bättre att ha en liten släng kille i sig än en liten släng tjej i sig.. Där har vi svaret.

När den stämpeln försvinner så vet vi att vi är påväg åt rätt håll :)


*

Cancerforskaren och författaren Stefan Einhorn påstår på DN Debatt i slutet av december 2007  att vetenskapliga studier visar att godhet faktiskt lönar sig. När vi är generösa aktiveras ett njutningscentrum i hjärnan som gör att vi får en lustupplevelse av att behandla andra människor väl.

Stefan Einhorn skriver bla i DN:

”Det är intressant att det under de senaste åren har genomförts ett antal studier som pekar i samma riktning, nämligen att godhet faktiskt lönar sig. De vetenskapliga beläggen för att medmänsklighet inte bara gagnar andra utan också oss själva blir allt mer övertygande. Studier har till exempel visat att när vi är generösa aktiveras ett njutningscentrum i hjärnans mesolimbiska system, vilket innebär att vi faktiskt får en lustupplevelse av att behandla andra människor väl.”

Han fortsätter:

”Finns det andra skäl än njutningen att göra gott för andra? Det verkar vara så. I ett antal undersökningar har forskare visat att goda gärningar ger positiva effekter för den som utför dem, samtidigt som de ger upphov till en spridningseffekt. Ett exempel är den undersökning där man gav en kaka till hälften av studenterna som satt och läste på ett universitetsbibliotek, medan resten av studenterna inte fick någon kaka. När man en stund senare skickade fram en annan student som bad om hjälp visade det sig att de som hade bemötts med generositet i form av en kaka var mer benägna att hjälpa sin medstudent.

Samtidigt blir vi också mer skickliga och produktiva om vi bemöts av generositet. I en undersökning visade det sig att läkare som hade fått en liten karamell var bättre och snabbare på att ställa diagnos på patienter, samtidigt som de var mer kreativa och hade mindre förutfattade meningar än läkare som inte hade fått någon karamell. Och på företagsnivå visade det sig att företag där man var generös med beröm och uppskattning i genomsnitt hade mer än tre gånger så hög lönsamhet som företag där man snålade med denna form av generositet. (Blåljus markering) Godhet mot vår nästa leder således inte bara till att vi får generositet tillbaka, utan också till att människor runt om oss gör mer för andra och för helheten.

En form av medmänsklighet är den kroppskontakt som inte inkräktar på vårt revir. Denna beröring bygger upp förtroende och tillit mellan människor, vilket i sin tur genererar godhet tillbaka. I en undersökning studerade man hur mycket dricks som gäster gav till en servitör. Det visade sig att om servitören rörde vid gästens axel eller handrygg under 1,5 sekunder blev dricksen större. En liten gest av medmänsklighet gav upphov till generositet tillbaka.”

Ta dig gärna tid att läsa hela Stefan Einhorns intressanta inlägg. Du kan göra det genom att klicka HÄR!

--

Jag tänker ofta på att försöka göra gott. För att jag tror att det smittar av sig. Jag vill sända ut positivitet för att jag tror att jag oftare kommer att bemötas positivt då. Och av ren nyfikenhet så Googlade jag på "godhet" Och hittade den här artikeln som konstaterar min tro. Helt och hållet kopierat från Blåljus.nu

Kort och gott Positivitet smittar av sig. Energier smittar av sig.


*

Samhällets lilla varböld.
Jag talar om de människorna som det är helt okej att känna avsmak av, att avsky, att äcklas av. De människorna som 90% av de övriga vuxna människorna kan se ned på och tycka lite bättre om sig själva och tillfälligt förhöja sin egen självkänsla.

Jag talar såklart om A-lagarna. Stadsalkisarna.

Det är lätt att glömma bort att även de är människor med känslor. Människor som föddes precis som vi andra. Nakna, oförstörda och rena. Underbara.

Jag kan inte undvika att känna medlidande. De är inte onda människor bara för att de sabbat deras liv. Men det är lätt att glömma bort att även de har ett hjärta. Att även de uppskattar de vackra sakerna i vardagen, och att även de har drömmar.

Jag täffade en Alkis på bussen i dag. Efter att ha försökt få kontakt med en hel del människor som genast bytt plats eller ignorerat honom så kom han givetvis och satte sig brevid mig. Han älskade Ralf. Skojade med honom och blev rörd när Ralf log mot honom och tag tag runt hans finger.

Tårarna i ögonen på honom var ett faktum och han sa:

"Jag hade gärna haft en egen sån här. De är ju för fina... Men jag har ingen.
Ser du att han tittar på mig? Det ser ut som att han tycker om mig... trots att det är lite konstigt. Hur kan han tycka om mig? Du har ett väldigt fint Barn."

Jag svarade honom "Det klarta tt han tycker om dig. Du är ju snäll."

Sen skulle jag kliva av och sa. "Ha en bra dag."
Och jag hoppas att han får en bra dag, En bättre dag än vad jag tror att han kommer få. Och jag hoppas att de andra på bussen fick något att tänka på.


*