Liivligt - om Liv

Mannen jag har jobbat med i 4 år har nu dött. Och det är så jävla ledsamt. Egentligen bra för honom att slipppa ha det jobbigt, ingen vill väl vara döende längre än man måste. Men även om han förmodligen har det bättre nu så kommer jag sakna honom.
Sen är det ju alltid så där när någon man känner dör, att man önskar att man hade hunnit det man skulle hinna. Det finns alltid något man inte har hunnit "göra klart". Hur mycket man än förbereder sig så är man aldrig förberedd. Döden kommer alltid med en chock.. och för tidigt.

 

Jag skulle börja jobba extra där igen i februari, och jag hade sett fram emot det så mycket. Få visa upp bilder på barnen och komma med "hemmavärpta" ägg till honom, och få surra ikapp oss om all som hänt sen jag blev föräldraledig.

 

Jag kommer alltid minnas honom med glädje. Han gillade mig och jag gillade honom och de sakerna som han har gjort för mig kan ingen ta ifrån mig. Vi hade kul och busade mycket. Och ibland var vi less på varandra och snäste och surade. Precis som med alla andra relationer man har.

 

"Vila i frid" känns på något sätt fel att säga. Att vara stilla har han fått nog av i det här livet, jag hoppas att han vänder upp och ned på himlen och har jävligt roligt.