Liivligt - om Liv

Jaha, då har jag varit med Nora till läkaren IGEN. Tredje gången sen hon slutade med sin medicin för öroninflammation i.. november.

Jag har ju märkt att hon aldrig blivit helt bra. Besökt läkaren och fått samma svar varje gång "Hon är lite röd runt om trummhinnan, men det kan inte klassas som öroninflammation. Men det kanske kliar för henne" och jag har bara tänkt att "Nä-ä man hör ju på henne att hon skriker av smärta, hon har ont!" Men jag kan inte överbevisa doktorn att så är fallet.

 

Idag var vi som sagt där igen. Eftersom hon haft feber, är förkyld och uppenbart har ont i öronen fortfarande. Hon har nästan fått alvedon varje kväll den här månaden, med vissa undantag. Nu har det dessutom kommit ut kristaller från ena örat så jag tänkte att det är väl bara att gå dit igen.

Jag berättade om allt för läkaren och hon kunde konstatera samma sak som de förra läkarna. MEN hon sa även att trummhinnan inte är så glansig som den ska vara och något "skev" så hon gick och hämtade en annan apparat som hon skulle mäta vibrationen på trummhinnan med. Och den visade 0. Vilket det inte ska visa. Så nu konstaerade hon att hon behöver medicin ändå. "Det kan finnas vätska eller annat bakom trumhinnan som vi inte ser". Sen när hon gick igenom journalen och kollade vad hon skulle ha i medicin så upptäcker hon att förra läkaren (i november) har ordinerat fel mängd medicin. Nora har bara fått halva dosen!

Inte så konstigt att hon aldrig blev bra. Det har bara blivit lite lindrigare.
Stackars unge. Vem vill gå runt med öroninflammation i 2 månader? Någon frivillig?

 

Sen känns det ju något onödigt att vi betalat för 2 besök på jourcentralen a´250kr + kostnaderna för förra medicinerna + några flaskor ipren/alvedon + 2 månaders dålig sömn för oss föräldrar. Tack för det.

 

Jaja, nu ska det väl äntligen bli bra! Känns skönt.

 

Igår när vi var och handlade skulle en kvinna som jobbade på butiken komma förbi oss

Kvinna: "Hej killar! Vist är det två killar?" (Nora har ju inte rosa overall)

Jag: "Nej han är en kille och hon är en tjej"

Ralf: "Nä, mamma. Jag är inte en kille. Jag är en flicka"

Jag: "Jaha, Då sa jag fel. Vad är jag då?"

Ralf tänker och säger sen med säker röst: "Du är en pojk-blandning"

 

Ralf håller på att lära sig det här med kön. Och då kan man ju passa på att leka och fundera lite kring det. Jag vet att endel hade tyckt att det var varningstecken om pojken sa att han var tjej. (Som föräldern på dagis som slutade prata med mig när jag berättade att Ralf brukar välja kläder från tjej-avdelningen) Men slappna av (!) och se det roliga i det :)

 

Jag tycker bara att det är sunt att leka, fundera och reflektera än att bara bli LÄRD att "SÅ HÄR är det minsann, punkt slut".

 

Vi vet ju alla, att de kloka är de som funderar och reflekterar över varför saker är som dem är, tänker utanför lådan,  istället för att bara lyssna och lyda blint på vad andra säger. Allt är inte heller svart eller vitt.

Dessutom vill vi ju inte stänga av våra barns fantasi :)

 

Som många vet och har förstått så har veckan varit jobbig. Bland annat pga ryggskott och sjukdom men även av andra anledningar. "En olycka kommer sällan ensam" var det någon som sa, och det verkar kunna stämma, eller så är det bara så att det är enklare att se olyckor/tråkigheter när man är i en sämre period?

När man är nere i stress-skiten då allt verkar gå fel och man bara känner hopplöshet så är det inte så lätt att veta vad man vill och det kan vara väldigt svårt att be om hjälp när man inte vet hur hjäpen skulle se ut.

Då är det bra att man omgett sig av goda själar som ser en och vill stödja en. Att Se en medmänniska handlar om att bry sig.

Min mamma har varit en klippa i helgen. Hon såg mig och ville hjälpa och gav olika förslag på vad hon kunde göra för mig/oss, eftersom jag knappt viste ut eller in. Det enda jag viste var att jag inte ville vara ensam. Det gjorde att helgen trots allt blev ganska ok. Så TACK mamma för ditt stöd.

 

Jag hoppas verkligen att jag blir en lika bra mamma som hon är, fast på mitt vis.

 

Ryggskottet är typ över. Jag är öm och blir väldigt lätt trött i ryggen. Det är extremt stelt runt sacrum, så jag känner det till och med när jag går, + att min Atlaskota hängt upp sig. Men jag fick hjälp av Kari-anne på Luleå Kiropraktorklinik i dag igen (4 gången på en vecka). Hon är bra.
Nu efter behandlingen har jag så fruktansvärt ont i huvudet. Näst intill migrän. Jag ligger på soffan i mörkret, Robin är hemma från jobbet och försöker lägga ungarna. Just nu är allt tyst och det är så sjukt skönt!

 

Just nu hade jag behövt en ks-behandling så min kropp får lugn och ro och vävnaderna får hitta tillbaka till sin grundrörelse. Tyvärr så finns det ingen i Luleå som jag känner att jag vill gå till just nu. Så jag får se om tid och ork kan finnas för att åka till Boden eller Piteå. Ibland önskar man att man kunde klona sig för stunden och göra en behandling på sig själv..

 

Det är skönt att Robin kan vara hemma i alla fall. Det betyder mycket att få hjälp.

 

Trots ryggont och en natt som i princip inte utgav någon vila så känner jag mig ändå ganska pigg. Jag har i och för sig redan varit uppe i 2 timmar och då borde man ju ha vaknat till liv, men jag var inte helt trasig när jag vaknade 4.30 heller. Det klart att det aldrig är kul att få lite sömn, men det är alltid skönt när det ändå känns hyfsat okej.

 

Med bekymmer som redan gör att jag har svårt att sova och att då krydda det med två förkylda ungar som hostar, snorar, skriker och vaknar om vart annat, så blir det helt enkelt vad det blir.

 

Jag undrar när jag rasar? Kanske lagom till vilan? Man kan ju hoppas att vi kan synka oss här i familjen.

 

Vi får se vad som blir av denna dag, än så länge så kan det bli hur bra som helst!

 

Ibland är vardagen extremt svår att handskas med. Det verkar som att allt går fel och tålamodet brister. Just nu förstår jag varför en del människor flyr verkligheten och vardagen. Vissa flyttar ut i skogen och andra utomlands. Lever för stunden liksom och har bara sig själva att tänka på. Just nu känns det lockande att bara dra och tänka på mig själv, även om jag innerst inne vet att jag inte kommer göra det (med tanke på mina barn), men man kan ju fantisera i alla fall.

 

 

Sen vet jag ju att det finns en poäng med att ha det jobbigt och bara lära sig stå ut. Det lönar sig ju senare.
Det är bara piss när man väl ska stå ut.

 

 

 

Yes. Här sitter jag. Jag skulle ha hämtat Ralf från dagis klockan 11, men när jag kom till garaget så gick det inte att få upp dörren ordentligt. Och nu går det inte att få igen den heller. Trevligt.

Så jag gick hem, ringde riksbyggens felanmälan, ringde dagis, åt lunch och nu sitter jag här med en kaffe i handen och väntar på att min valp ska få bli upplockad av sin mormor. Men det dröjer ett tag till innan de är hemma, så jag tar det väl lugnt då...

 

Känner mig nästan lite snopen.

 

 

Mannen jag har jobbat med i 4 år har nu dött. Och det är så jävla ledsamt. Egentligen bra för honom att slipppa ha det jobbigt, ingen vill väl vara döende längre än man måste. Men även om han förmodligen har det bättre nu så kommer jag sakna honom.
Sen är det ju alltid så där när någon man känner dör, att man önskar att man hade hunnit det man skulle hinna. Det finns alltid något man inte har hunnit "göra klart". Hur mycket man än förbereder sig så är man aldrig förberedd. Döden kommer alltid med en chock.. och för tidigt.

 

Jag skulle börja jobba extra där igen i februari, och jag hade sett fram emot det så mycket. Få visa upp bilder på barnen och komma med "hemmavärpta" ägg till honom, och få surra ikapp oss om all som hänt sen jag blev föräldraledig.

 

Jag kommer alltid minnas honom med glädje. Han gillade mig och jag gillade honom och de sakerna som han har gjort för mig kan ingen ta ifrån mig. Vi hade kul och busade mycket. Och ibland var vi less på varandra och snäste och surade. Precis som med alla andra relationer man har.

 

"Vila i frid" känns på något sätt fel att säga. Att vara stilla har han fått nog av i det här livet, jag hoppas att han vänder upp och ned på himlen och har jävligt roligt.

 

Äntligen har vi lyckats få hit rörmockaren. Men då gick inte det vi ville. Så han ska komma tillbaka i morgon, och ha med sig det som behövs och göra det. SÅ JÄVLA SKÖÖÖNT!

 

Ralf var så klart helt till sig och stod och hjälpte rörmockaren göra sitt arbete. Visade vilka rör vattnen kom i och hjälpte honom med verktygen. haha

 

Nu sover båda barnen och kvällen och lugnet är ett faktum.

 

Jag har fixat en massa barnmat och fruktpuréer och nu ska jag bara ta det väldigt lugnt innan jag däckar i sängen. Trött är förnamnet.

 

Det här med att vakna på morgenen sen jag klippte kort...

 

 

.. tur att det är vinter så man bara kan dra på sig mössan och sen gå till dagis.

 

Det är inte bara Disney som var rasistiska i sin "pedagogik" på 30- och 40-talet. Nidbilder och div. propaganda fanns över allt. Ni som följt min blogg länge kommer kanske ihåg när jag la upp bilder på en sång  om "niggerland" som vi tydligen sjungit som små (?) känns ju helt absurt. Jag kommer inte ihåg den, men jag kommer ihåg sångboken som sången fanns i. Ni vet den orangea, som typ fanns över allt, med två barn på framsidan?

Här är bilder ur en annan "pedagogisk" barnbok som handlar om prinsessor. Den heter "Prinsessors ABC"

Hon tittar på mig intensivt och säger mamma. "Gullunge!" tänker jag och känner mig stolt medan Robin går runt och tjatar om att hon visst säger "Pappa" också. Nu har han rensat öronen och hör att hon säger awa och inte pappa. Men nu hävdar han bestämt att det BETYDER "pappa". Och vad vet jag egentligen?

 

 

Han kanske har rätt?

 

 

Och han kanske har fel?..

 

 

Men det viktigaste är ju att hon säger "mamma" ;) *Fniss*

(Visst får man vara lite mallig som mor?)

 

 Står utan stöd gör hon också, den lilla rackarn!

 

Ralfs treårskallas ägde rum igår. Vi hade bakat massor med fika

 

Har varit hos tandläkaren idag och lagat ett hål. Hon såg till att bedöva trigeminus ordentligt, så först nu kan jag prata normalt. Halva ansiktet nästan hela tungan, och en del ner i halen var rejält bedövat... När jag kom till dagis och skulle hämta min gubbe, för att gå på 3-års koll på bvc, så kunde jag knappt prata med personalen. haha

 

Jag har varit mamma i tre år. Sjukt va?

 

Igår fyllde min största valp 3 år. Och jag minns den här tiden som var för exakt tre år sedan som om det vore igår. Det var tungt. Ralf var inskriven på 56an medan jag var inskriven på bb och mycket var emot. Jag fick kämpa för allt bland annat för att få amma min son. Tillslut fick jag kalla in på hans läkare när barnmorskorna var omöjliga. Det är lätt att bli överkörd som nybliven förälder, man vill ju göra allt rätt och litar på att sjukhuspersonal ska hjälpa en göra rätt. Men ibland behöver man lita på sig själv också.
Det slutade ju hur som helst bra.

 

Nu är han alltså tre. Herre gud vad tiden går fort.

 

Sesampanerad haluomi med ris och champinjon- och tomatsås med massvis av färska örter.

 

Den här veckan är det liksom fullt upp.

VC, BVC, tandläkaren, födelsedag, jobba, barnvakt och fest, baka 7 sorters kakor, kalas + en massa mail som måste skickas och telefonsamtal som måste ringas och det vanliga mad städning, tväött och ungar som ska roas.. Jag hoppas att jag inte glömt något av allt som sker närmsta 5 dagrana..

 

Mäklaren sa att det skulle komma ut lite villor i slutet av januari. Jag hoppas det kommer något som faller oss i smaken. Vill bara till till villa nu!

 

Snälla, snälla, snälla..

 

Helgen med Vedic art i ö-vik har varit underbar.

Dock slutade min telefon fungera så jag fick abstinens efter man och son. Men nu är jag hemma och får ta  igen den tiden, med råge!

På instagram har jag laddat upp lite bilder. Livranweg heter jag där.

 

 

 

Ja den satt verklien där den skulle.
Till alla ostfantaster där ute. Köp den!