Liivligt - om Liv

Kortfattat, men låååångt.

Efter en veckas tid på Sundebysjukhus är jag nu hemma. Det har varit en mycket omtumlande och psykiskt krävande vecka med extremt mycket känslor som farit fram och tillbaka, men nu när jag väl är hemma med min skatt ser jag främst de positiva sakerna med vår resa.

Jag tänkte att jag skulle skriva om tiden på BB och tiden på Barnintensiven också, men det är mycket som har hänt och främst under tiden där som varit omtumlande, så det kan ta lite tid att få ner det i ord och meningar . Men förhoppningsvis går det. Men nu börjar jag med Förlossningen så får vi se sen om det går att få ner resten också.


Det hela började fredagen den 8/1-2010. Som vanligt hade jag bara fått sova 3.5 timma den natten och vaknade 5.30 fredag morgon. Eftersom jag jag hade haft extremt onda sammandragningar kvällen innan så kände jag på mig att något var lite på G i min kropp så jag bestämde mig för att hålla igång. Jag var på stan hela dagen fixade med bilen och på kvällen när jag kom hem satte de där onda sammandragningarna igång igen. Hela kvällen låg jag i sängen och kämpade med avslappningen och profylax-andningen och ca 24.00 kom den första värken. Trost att jag blev EXTREMT GLAD så blev jag samtidigt rädd, det var ju faktiskt 18 timmar sedan jag vaknade, och jag var redan nog trött. Hur skulle detta gå?!
Jag tog två panodil vilket inte gav någonting och fortsatte med avslappning och profylaxandning när värkarna kom vilket gjorde det hela lite lättare. Jag gick och duschade mellan varven vilket oxå var väldigt skönt, men nästa gång jag är gravid så ska jag fan ha ett badkar!

När klockan var runt tre på natten kände jag att det inte gick att vara hemma nå mer, Jag ville bara till sjukhuset. Vi ringde Robins mamma som kom och hämtade oss, eftersom våran bil stod i ett garage i stan, och körde oss till akuten.
Väl där 03.20... Värkarna kom tätt tätt tätt och det tog lång tid att gå upp till förlossningen. In i ett rum, kolla hur öppen jag var (ca 3cm), kolla hur ofta värkarna kom, få olika information och tillslut få gå till ett badkar med VARMT vatten i. Jag kom till himmlen, och låg där i drygt en timme. Det klart det gjorde ont fortfarande, men skillnaden var enorm.
Vidare till förlossningsrummet och efter det handlade det bara om avslappning, andning och att hålla ut.

Första gången med lustgasen var en blandning mellan att vara skönt och obehagligt. Jag upplevde att jag inte fick luft och slutade, men barnmorskan sa till mig att det bara är att fortsätta. Jag lydde henne och blev högare än eifeltornet. Hela min värld snurrade! Hon frågade "funkade det? blev du lite lullig?" Och jag svarade "Jåå, jaaag bleev skiiit höööööög!" "Ojdå, då kanske vi ska sänka den där lite, alla tål inte lika mycket".

Jag vet inte om det var så eller om det bara var jag som inbilldae mig, men jag upplevde att min röst gick extremt långsamt och var väldigt mörk.. så jag kunde knapt hålla mig för skratt. Dock var jag ju medveten att om jag skrattar så får jag en värk igen så jag kopplade bort det.

Eftersom jag hade lite svårt för lustgasen så varvade jag lite mellan den och profylaxandningen vilket funkade ganska fint. Jag minns att jag tänkte "det här måste ju räknas som en jävligt bra förlossning, fan va jag har övat bra på detta." fram tills jag insåg att presonalen skulle ha lite svårt för att respektera mina önskemål. ETT ENDA önskemål hade jag och det var att de inte skulle röra vid mig eller ställa frågor när jag var mitt uppe i en värk eftersom jag ville fokusera på profylaxen. Det var tydligen Djävligt svårt att hålla. Jag sa åt dem flera gånger och bad dem verkligen snällt att tänka på det, men det var inte alla som förtod TYDLIGEN!

Jag fick tillslut nog när en kvinna som var barnskötare fick för sig att ändra ställning på mig mitt i en värk. HON TOG TAG I MITT ENA BEN OCH KASTADE SNABBT UPP DET PÅ EN STÄLLNING (!!!) sen slängde hon även på mig en filt och strök mig på benet. Jag blev helt galen och bara skrek till Robin "varför säger du fan inte åt dem?!" och både barnskötaren och barnmorskan röck till och frågade vad de hade gjort för fel och jag fortsatte gapa "jag har fan bett er om och om igen att fan inte röra vid mig när jag är i en värk, att jag blir ofokuserad då och jag vill koncentrera mig på att slappna av och andas, men det verkar ju tydligen vara helt djävla omöjligt för er! SLUTA RÖRA VID MIG DET GÖR ONT!!" Barnskötaren svarade mig med "jag la ju bara på dig en filt, jag tänkte att du inte skulle frysa" vilket gjorde mig ännu mer ond. HUR kan hon tycka att det är läge att börja argumentera och försvara sig i det läget? Och barnmorskan sa "ja, och SEN när krystvärkarna börjar, då MÅSTE vi röra vid dig" Jag skrek bara tillbaka att "det är väl klart som fan att jag fattar det, men det är då och nu är nu! Och NU vill jag inte att ni ska röra vid mig, och jag blir störd OAVSETT om ni rör vid mig med era händer eller med en filtdjävel!!"

Efter det så rörde de inte i mig nå mer än nödvändigt.

Min kropp var som sagt helt slut och värkarna jobbade inte tillräkligt så helt plötsligt fick jag veta att de hade satt in dropp på mig, droppen gav tydligen inte heller tillräckligt men jag gjorde mitt bästa för att "få ner" ungen så jag stod upp i sängen. Krystvärkarna satte igång tidigt vilket var väldigt jobbigt att hålla emot. Det där är något som inte går att beskriva bättre än att vara EXTREMT skitnödig gånger 10 miljoner. DET GÅR HELT ENKELT INTE ATT HÅLLA EMOT NÅ MER TILLSLUT. "Du får absolut inte hjälpa till och trycka på nu Liv, du är bara öppen 7 cm!!" Fy fan säger jag, de där 3 kvarstående centimetrarna var en evighet. Men tillslut så kom befrielsen. Det skönaste jag varit med om tror jag. 12.47.

Droppen räckte inte till till min trötta kropp så det blev full rulle inne i mitt förlossnningsrum. Robin som skrek mig i örat att jag var duktig och skulle kämpa på ännu mer, en sköterka som låg och tröck med hela sin vikt på min mage (ungens rumpa) för att hjälpa krystvärkarna, en sköterka som hade hand om sugklockan, och 2 sköterskor till som hjälpte mig att hålla upp benen mot magen. Och i mitten av alla låg då jag och tog i så att jag hade lila ansikte, blaå läppar, och skrek ibland som ett monster för att jag tog i så mycket.

Ut kom en Underbar liten kille som hade svårt för att andas och hade protestbajsat i fotervattnet. Antagligen hade han även hunnit sväla lite för han hade även fått en infektion i kroppen. Jag fick ha han en liten stund på mitt bröst och när jag fick se han började jag gråta. Barnmorskan blev orolig och frågade hur jag mådde och jag svarade "Bra, jag är bara så glad!" sen försvan de med han och Robin in till Barnintensiven för att få hans andnig att stabiliseras. Kvar låg jag och blev omhändertagen. Barnmorskan sa sen när de kollat att allt var OK med mig "Passa nu på att vila, du är helt slut" Men det klart att jag inte ville det, jag ville ju bara till min son och se hur det var med honom, pussa på honom och höra honom. Efter att jag övertygat barnmorskan om att jag ALDRIG skulle kunna somna så fick jag hoppa upp i en rullstol och de rullade mig till han.

Där låg han. Liten, Underbar, skör, fantastisk, vacker, med en grej på näsan som skulle få han att handas med hela lungorna och med sladdar på foten som kollade syresättningen och en apparat som hade koll på hjärtfrekvensen. Han var perfekt och jag kunde inte längta mer efter att få ligga och krama honom.

Och den dagen kom.





*