Liivligt - om Liv

På senaste kursen jag var på så kom vi in en del på förändring och utveckling. Många människor är rädda för att de i sin närhet ska förändras, eller utvecklas. Varför ställde vi oss frågan?
En av kvinnorna berättade att hon varit på mer än ett bröllop där de lovande sagt till varandra att de älskar varandra och "jag hoppas/önskar att du aldrig förändras".
Mest troligt så menar nog inte de flesta av dessa personer att den de älskar inte alls får förändras utan de är nog rädda för att det ska bli för stor förändring, att personen ska bli elak, eller att de inte ska utvecklas i takt med varandra. Men i mina ögon är det ett resultat på ett helt annat problem.

När jag blev gravid fanns det en kompis som sa "åh nej, bara du inte förändras!" Jag tittade på henne, väldigt förvånad och svarade: "nej jag kommer ju alltid att vara jag, men jag kommer ju även att bli mamma, så det hade väl varit konstigt om jag inte förändrades alls på vissa plan." Hon verkade inte nöjd med det svaret.

Oftast när vi utvecklas så finns grund-konsultatonen kvar inom oss, dvs vi är fortfarande samma person men vi har levt vårt liv och tagit till oss visa saker och tagit lärdom av dem och samtidgt bearbetat olika saker på olika plan konstant. Det är väl det livet handlar om? - Att ha roligt och att lära oss för att kunna vara ödmjuk, kärleksfull och trygga i oss själva.

Det klart att vi ska vilja utvecklas, hur kul är det att stanna i åldern? - att stanna i livet?

Sen kanske en del människor utvecklas snabbare och andra saktare, men det är ju så vi är - olika. Och vi finns för varandra. Alla har vi något att lära från alla, och den dagen vi tycker att vi kan allt då har vi slutat utvecklas på ett positivt sätt. I takt med att vi anser att vi inte vill ta lära av de i vår omgivning så blir vi automatiskt förbittrade eller oödmjuka. Det blir stopp.

Blir det stopp i det mentala så blir det tillslut det i kroppen också, och i energierna.

Jag tror inte att någon av de trolovande paren egentligen vill att sin andre hälft ska stanna i livet. Jag tror att det är ett sätt att ge utlopp för sin rädsla att det kanske inte alltid kommer att vara "så här". Men om man vill så kan man utvecklas tillsammans. Sen kanske vissa är rädda för att utvecklas, de måste ta tag i sina problem, och då vill man kanske inte heller att andra ska utvecklas från dem.

Stanna tiden går inte, livet går framåt och vi får följa med, se nya härliga saker, uppleva storslagna dagar och vi får chansen att känna att just nu är allt perfekt om vi bara väljer att följa med.

Man behöver inte se på utvecklig och förändring som något negativt. Man kan se det positivt också.

♥