Liivligt - om Liv

Det finns vissa dagar då man känner sig som värsta supermamman, och det finns andra dagar då man känner att man inte alls kommer i närheten av supermamman. Man har till och med glömmt bort att hon ens existerat.Tankar som "Ta mig här ifrån", "Jag blir galen" och "men fy fan unge, SOV/tyst/lugn!" Varvas om vart annat.

 

Man går runt i något gammalt plagg (i detta fall en onepiece) och svättas och muttrar fula ord. Allt känns bara fel och jobbigt.

 

Den fantastiska dagen börjar så klart med en riktigt jävla dålig natt (igen). Ungarna såg till att jag fick 4 timmars sömn. (Det härliga är dessutom att det börjar kännas normalt!) Sen fortsätter morgonen och hela jävla dagen med att ungarna är helt i ofas med varandra, sig själv och mig. Högjudd katastrof kan vara rätt bemärkelse.

Ingenting har varit rätt eller lätt.

 

Nu äntligen har jag fått Nora att sova TROTS att jag lagt ner henne i sängen (kors i taket!). Den andra bråkstaken ligger i rummet bredvid och skriker till sin far olika trots-meningar, för att slippa somna. Vi kan byta han och jag, jag hade gärna krupit upp i någons famn, lyssnat på en godnattsaga följt av en sång för att sedan få somna medan någon håller om mig.

 

 

Nä nu ska jag träna lite så jag blir på bättre humör. Och i morgon blir det en bättre dag, visst?