Femenisten pratar ledigt om tankar kring kvinnodagen

Skriver nu ett ärligt inlägg om tankar jag får en kvinnodag som denna. Någon måste ju våga titta med öppna ögon och vara lite ärlig.
 
Måste vi klappa männen på huvudet så fort vi berömmer en kvinna? "Ni är duktiga ni med". Eller måste vi ge en medalj eller en öppen applåd direkt en man gör något för jämstäldheten? Nej jag tror väl inte det? Borde inte män vilja stå upp för sina kvinnor, systrar, mammor, döttrar och medmänniskor utan att vara tvugna att få ett stependium, en midalj eller en öppen applåd?
 
Varför väljer män i allmenhet hellre att inte skava sig med andra män framför att stå upp för en medmänniska (kvinna) som behandlas orättvist/diskriminerande?
 
När man talar om femenism, jämstäldhet och/eller genus och hyllar kvinnor som kämpat och kämpar för kvinnors lika rättigheter så är det alltid (utan undantag) någon som säger "Ja, men det finns ju faktiskt män som kämpar för det också, så vi måste hylla dem också" och jag undrar VARFÖR vi måste hylla dem också? Bara för att vi väljer att hylla kvinnor så betyder väl inte det att vi säger något illa om de få männen som också kämpat? Måste man direkt man säger något gott om kvinnor poängtera att män också är bra?

Sen, om vi för en liten stund skulle ta och titta på det, historiskt, så är det ju faktiskt så att det är kvinnor som kämpat för sina rättigheter och inte män. Men det finns säkert någon man som gjort det också, och sånt gillar jag verkligen, men det är inte män som fått oss dit vi är idag (snarare tvärt om tyvärr).
 
Och om vi då tittar lite på dagens samhälle så är det ju faktiskt långt från jämställt. Ja, vi har det bättre än vad kvinnorna hade det för 30 år sedan, men det är ändå inte jämställt. Och bara för att det är bättre så betyder det inte att det är bra.
Vem är det som kämpar för kvinnors lika rätt i samhället idag då? Jo det är kvinnor.
Jag känner många män som tycker att det ska vara jämställt och en del som till och med kallar sig femenister. Men det är stor skillnad på att tycka och på att agera. Och när det handlar om att få en förändring så krävs det mer än tyckande. Det krävs att man gör någonting. Gör man ingenting, så kämpar man definitivt inte. Rent krasst kan man alltså säga att män som inte aktivt gör någonting för jämställdheten inte kämpar för att deras döttrar, systrar, kvinnor, mammor och medmänniskor ska få det bättre.
 
Jag har hört talas om att det finns män som kämpar för jämställdhet, men jag känner ingen. Faktum är att jag aldrig varit med om en man som vågat backat upp mig framför en annan man i arbetslivet eller socialt, även om dem tycker att jag diskrimineras, trakasseras eller har rätt vid något specifikt tillfälle (om de inte varit kära i mig och vill impa).
Det tycks nämligen vara så att män backar upp män (eller håller käft). Det är oskönt för en man att skava sig mot en annan man.
 
Så kan vi kvinnor inte bara bestämma oss för att vi faktiskt får tala gott om varandra utan att vi jämt måste stryka gubbarna medhårs medan. De klarar sig faktitiskt utan det!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0